för några veckor sedan tog jag ett steg i en utmanning
mot min panikångest.
jag har ej åkt tåg eller buss på snart 3 år.. i know
its very bad. bil har jag lärt mig klara men dock ej några
längre sträcker. men jag har skaffat pojkvän i karlstad.
54 mil från mig. så bestämmde jag mig för att åka med
honom hem en helg då han varit här.
första milen var ren plåga, var nära att jag bad han
vända om och köra hem mig.
jag kände hur panikångesten bubblade under yttan
och hotade att explodera.
men jag ville så gärna dit han bodde, se hur hans liv va där
och även träffa en vän som jag brevat med i par år
men aldrig träffat.
jag blev omsom knäppt tyst och omsom snacka jag värre
än en galning. Men min kille vet om att jag lider av
panik skiten. han e utbildad inom det området och har
jobbat med ktb och på behandlings hem. så han vet hur
han ska hantera det.
det e föresten han som kan svara på era frågor som jag
ev inte kan.
Kan ni fatta jag klara hela vägen upp te karlstad.
tom hände värsta grejen på g upp. utanför jönköping så
paja bilen. vi fick sitta mitt på motervägen i nära 2 timmar
och vänta på bärgnings bilen. sen 3 timmars väntan i jönköping
på att killens kompis kom och hämta oss.
inte ens då bilen paja fick jag panik skiten.
jag har verkligen kommit en lååååång bit på vägen. men damn
vad jag fått kämpa och gudarna ska veta att det inte varit
lätt, ett rent helvete. Men jag har inom mig bestämmt att
jag ska fan bli fri från detta.
nästa steg e att våga åka buss och sen våga åka tåg och sist
men inte minst våga åka flyg igen.
håll tummarna