Igår hände nåt som LYCKLIGTVIS inte händer för ofta.
Min panikångest kom som ett otrevligt brev på posten.
Den var inte som mina andra panikångest anfall brukar vara.
De e mer mjuka i upp och nedgång och den har jag lärt mig att hantera.
Men gårdagens panikångest var sjukt annerlunda.
Skarpare i sina upp och nedgångar, hade ingen aptit och var totalt
orkeslös, sen en rolig sak e att då jag får panikångest
så får jag finger svett ha ha ha ha

alltså jag svettas inte i hela handen utan bara på
mina finger toppar typ.
hel skumt.

Men hur hantera jag då gårdagens panikångest?
Jo jag gick och la mig ner i sängen och vila i omgångar.
Vila e grymt bra.
Försökte stressa ner, var ute lite och tog frisk luft.
gick och la mig redan kl 21.30.
Vakna kl 23.30 pigg som en mört. gick upp och åt lite för då
hade aptiten kommit tebax.

sen gick jag och la mig igen.

Hur mår jag idag då.?
Jo lite små yr, ganska trött men vet att det e så man brukar
känna sig efter ett anfall.

Jag e inte rädd för min panikångest längre utan mer
grymt irriterad på den.
Liksom VARFÖR ger den inte upp mig.
Jag tycker ikke om den, den e ike välkommen.

Jag kämpar på
för panikskiten ska IKKE vina över mig

NEVER

Mitt namn är Noomi och jag är en 36 årig 3 barns mamma. Jag har
lidit av panikattacker från och till sedan 2000 Texten är från en bok
jag skrivit under min kanm!

”För ett par år sedan när jag födde min mellerst son blev jag riktigt
"sjuk" pga många olika faktorer i mitt liv och fick Panikattacer. NEJ,
det är inte vad du tror!!!! Varför dömmer folk så snart de hör något
de inte förstår?! Panikattacker är inte en psykisk sjukdom, det är
en fysiskt reaktion hos kroppen pga stress mm.
I alla fall, när jag blev frisk igen började jag skriva en bok om just
denna livserfarenhet då det fanns allt för lite material för alla de som
råkade ut för detta och som kände sig som den mest ensamaste i världen.
År 2000 så var det ett ämne som ingen viste så mycket om och ett
ämne som ingen talade högt om. Man ville ju inte bli tagen som
psykiskt sjuk något som många människor både då och nu tror att
Panikattacker är. Vill upplysa er alla att Panikattaker är ett tillstånd
där hjärnan pumpar ut allt för mycket adrenalin och skapar total kaos
hos dem som drabbas. Hör allt fler männiksor som pratar om hur
dåligt de mår och allt fler som råkar ut för just panikattacker, jag
ger er alla Här ett smakprov av boken utifrån en drabbads tankar!
Sist men inte minst: Va rädd om din kropp innan den kapitulerar!

DÖDENS VÄNTRUM

Sitter i en väntsal, min ångest växer och panikattackerna tar
överhand återigen. Jag har alltid varit stark, alltid klarat alla de
mål som jag har satt upp för mig själv. Alla de hinder som jag
mött på min väg har jag alltid löst och klarat galant, men denna
känsla är ny. Allt det onda, det tråkiga som har hänt i mitt liv
har jag lagt bakom mig, åtminstone trodde jag det. Jag har bara
vandrat vidare så många gånger utan att klara upp den smärta
som jag känt inuti. Jag har aldrig sett tillbaka och inte löst det
knutar som bundit mitt hjärta. Kanske är det därför jag fallit,
kanske har min styrka varit min svaghet, vad det än beror på är
det här för att stanna.

Ser mig runt omkring, ser bara elände och oro. Alla de människor
som sitter här med mig är här av en anledning. Kanske känner de
som jag, luften tar slut, hjärtat bankar, allt gungar och det kryper
som myror i min kropp. Döden ligger nära! Kan inte hejda mig, kan
inte tala till mig själv i en lugn ton som förklarar för mig själv att allt
kommer att bli bra så länge jag bara tror på det själv. Känslan är
för stark, för envis för att släppa taget adrenalinet pumpar för fullt
ut ur min hjärna och jag faller in i min dvala igen.

Jag kämpar för att inte falla djupare, jag talar med mig själv, jag
andas så gott jag kan, men ingenting hjälper. Gode gud, hjälp mig
andas, hjälp mig att finna trygghet och ro och inte förvärra mina
attacker genom att oroa mig. Alla förändringar i mitt liv innebär en
svaghet, jag vet att förändring kan leda till katastrof i mig själv, i
mitt bo av lugn. Tryggheten seglar iväg, osäkerhet och rädsla tar
över och jag är ensam än en gång i mitt mörker. Gode gud, hjälp
mig, jag faller, jag dör. Känslan som överrumplar mig går inte att
beskriva, den svaghet som infinner sig går inte att ta på. Allt är
bara mörker, oro och förtvivlan. Ser mig om, ser för första gången
i mitt liv de människor som döljer sig bakom den hårda ytan som
de själva byggt upp. Jag lider med dem, och jag är nu den som
gråter med dem.

Har du någonsin suttit i dödens väntrum? Har du någonsin känt hur
din själ lämnar din kropp och hur ditt förnuft kidnappas av rädsla?
Jag hade aldrig trott på dig om du hade sagt till mig för några år
sedan att jag skulle hamna här, där jag är idag. Jag hade skrattat
åt dig och sagt,
– Inte jag, jag är för stark och för egen för att hamna i en sådan
situation. Jag har allt att leva för och jag är en kämpe.

Ja livet är bra underligt, allt jag trodde att jag var, och allt det jag
alltid kämpat för är som bortblåst nu. Det enda som håller mig
vid liv är viljan att klara av att andas och ta mig igenom timmarna
som går. Och för varje minut som passerar är jag tacksam för livet.

I detta mörker finner man ingen väg mot ljus. Oavsett hur realistiskt
du än må vara så när nattsvarta ångest infinner sig så försvinner
allt sunt förnuft. Oavsett om jag Vet att min känsla bara är en
fantasi av fara som pumpar ut adrenalin i min kropp och som får
mitt huvud att rusa med millijoner tankar av död, mörker, ångest,
oro, vad som kan hända, vad jag skulle kunna tänka mig att göra
. Så finns inte min realism just då när jag väl hamnar i mitt mörker.
Mörkaste tanken som sprider sig i min kropp är den om hur jag en
godhjärtad människa som skulle kunna offra mitt liv för mina barn
är om jag skulle kunna skada dom i detta tillstånd. Jag vet att det
inte kommer att hända, jag är både beläst och informerad. Men
tanken finns där ändock och den får mig att kippa efter andan så
mycket mer. En annan tanke är om jag skulle kunna skada mig
själv när mörkret tar över min värld. Även denna tanken skulle jag
i normalt tillstånd aldrig ens tänka mig att fundera över. Jag är en
stark person, någon som älskar livet och någon som har allt att
leva för. Aldrig i min vildaste fantasi skulle jag kunna tänka mig
att jag någonsin skulle kunna få sådana tankar.

Tankarna är inte realistiska de är bara ett påfund i mitt allt för
överansträngda huvud just då paniken kommer, detta vet jag
fast ändå just i det ögonblicket attackerna sprider sig finner jag
ingen balans att tänka positivt eller realistiskt. Det är som en
låtsasvärld, en värld som man bestiger in i för en kort stund för att
möta sin egna största rädsla för att sedan helt plötsligt ge sig av
ifrån den för att få en reflektion över hur man egentligen fungerar
som människa. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän denna
sjukdom eller tillstånd som jag väljer att kalla det för. Jag vill inte
påstå att jag är sjuk, jag vill bara påstå att jag hamnar i ett tillstånd
då jag överanstränger min kropp. ”

mvh

Noomi

för ca 3 veckor sen kom min PÅ tebax. inget
alls vidare kul. kändes hopplöst eftersom jag
hade kommit så långt i mitt kämpande mot
det.. hade fått tebax en styrka te ett normalt
levene och mående. men det kraschade.
det pga 2 omständigheter

*kom på att mannen jag var ihop med och
skulle bli sambo och förlova mig med hade
varit otrogen med flertal kvinnor

* hittade min lillasyster på sitt köksgolv.
hon hade försökt ta livet av sig.

Detta utlöste min PÅ igen.. tur som var va min
9 åriga son hos sin pappa och min 4 åriga son
hos sina farföräldrar i polen.

jag bestämde mig att jag inte tänker låta PÅ
vinna över mig. jag har vunnit över den 2
gånger och skulle banne mig vinna över den
en 3 g.

fanns en mening som jag upprepade för mig
själv hela tiden som jag kommit på och den
har hjälpt mig extremt mycket.
kanske den kan hjälpa er oxå.

PANIKÅNGEST DÖR JAG INTE AV, DET E
BARA EN JÄVLA EXTREMT ILLAMÅENDE
KÄNSLA....

gud vad jag e stolt över mig själv.. efter att inte
ha vågat åka buss på över 3 år så tog jag mod
till mig kvävde panikångesten och gav mig fan
på att jag skulle kalar av att åka bussen de 20-25
minuterna det tog från ystad hem till tomelilla.
JAG KLARA DET..
attans vad stolt jag e över mig själv.. har bestämt
mig för att nästa gång testa att åka lite längre,
sen lite längre, sen lite längre och hålla på så tills
jag känner mig helt säker. så jag kan åka vart jag
vill.
att klara av det e en grym befrielse.. slipper man
bli så inlåst och beroende av att andra ska köra en..
im on my way now

OWLENE´S BERÄTTELSE
1 barns mamma i början av 30 år.......

Jag minns min panikångest redan från jag var ca 10 år. PANIKEN när
jag var tvungen att gå och handla åt mamma.
"Tio kronor till mjölk " , jag räknade de där pengarna, VISSTE det var
tio men räknade dem om och om igen.
TÄNK om jag skulle lämna fram FEL pengar i kassan . Å vad hemskt
,gud vad pinsamt, kan kommer dö !
Så den fanns där redan då.
Sen på gymnasietiden växte den sig allt starkare.

Det obehag eller den " lilla ångest" jag kännt från början var inget
mot det som blev då.
Jag kunde tuppa av , börja spy, det bara svartnade och prickade sig
för ögonen, jag blev kall svettig, ljudet runtomkring mig föll liksom
bort blev bara mummel på lång håll.
Minns en gång inne på H&M, var där med en kompis, hade ångest
redan då - för stora folkmassor undviker jag.
Sen gick min panikångest lite i perioder.
Men denna gången på H&M så var jag där med Steffie. Vi mötte Linda
och Caroline från min klass.Två tjejer som inte gillade mig.
( Det är en annan historia , har varit mobbad också )
Men mötte dem där inne , vi stod och pratade . jag kände redan när
de kom fram ; " UT JAG MÅSTE UT !!!!"
men stod kvar av artighet och pratade , då kom det . Det bara vällde
över mig, jag trillade ihop, rev ner hyllor, kräktes, svimmade.
Minns att jag vaknade till på en bänk utanför affären.
FY FAN så pinsamt.
Efter detta så vet jag ju ATT jag kan reagera så starkt, min kurator
sa till mig
" du kommer inte dö, du kommer inte spy, du kommer inte svimma
- det är bara KÄNSLAN av det , tanken på ATT du ska göra det som
skrämmer dig "
MY ASS !
Jag gjorde det.

Har alltid kännt obehag av att tex. stå i kö, gå på torge där det är
mycket folk, gå i vissa affärer, åka buss / tåg.
Sånna saker. undviker det helst helt och hållet , men i perioder och
när jag vekligen MÅSTE då gör jag det ju
Jag vet att jag kan och att jag kan lugna ner mig nuförtiden , ANDAS ,
räkna och tänka att det är inte farligt.

Det blev bättre när jag fick barn. Då hade jag på någotvis, barnvagnen
att hålla i, sen sonens hand. Jag hade honom att fokusera på så lite
av " jag " försvann.
Samma sak om jag går med en hund. Det är som om bara jag inte är
ensam.
Men även när jag har sällskap har ju detta hänt.

Jag har varit i tre mindre bra förhållanden, det första när jag var 16-ca
20. Det andra 20 och en massa år med hit och dit hoppande. Helt slut
tog det 2003. Min sons far. Han var alkoholist och misshandlade mig
både fysiskt och psykiskt. den fysiska
misshandeln är så mycket lättare att ta, den syns , man kan visa upp
den , ta på den. men allt det psykiska. han total förstörde mig ! Krossade
hela mitt "jag" . HANS SYN på mig blev min syn - och den var inte snäll.
Levde så i många år. Panikångesten vart ju så klart värre. Men jag
tvingade mig till saker, hade ju sonen att ta hand om. När sonen var
tre månader stod jag inte ut längre utan flyttade ifrån honom. Men
vårt förhållande fortsatte i en ond karusell - på och av , av och på.
Sedan träffade jag nästa kille. Han var värre än den andra - han slog
inte men total kontrollerade mig, allt från vad jag hade på mig,
sminkade mig, såg ut i håret, åt osv osv osv. Allt skulle vara så som
han sa.
Då började jag göra illa mig själv.
Panikångesten fick kompisar.... bla. självskadebeteende. Vilket lett
till ÅR av tid jag inte vill räkna till mitt liv.
Jag har mått för dåligt.

Jag fick hjälp av något som heter DBT , dialektisk beteende terapi
och det har hjälpt mig OTROLIGT MYCKET. Mer än bara KBT.
Jag fick efter alla år som " självskade tjej" äntligen komma på
behandlingshem 2007. Har sedan dess varit skadefri förutom två
tillfällen.
Jag har jobbat jobbat jobbat - och JOBBAR. Med mig själv.
är långtids " sjukskriven" numera tillfällig pensionär. har varit det
i många år.
Började plugga på universitetet 2003 - då tog panikångesten över
- dels allt folk på universitetet sen hur jag hade det hemma,
mitt förhålalnde. Så det tog ca ett år, sen krashade jag totalt.
Har varit sjukskriven i perioder innan. Första gången för depression.
det var 2000, då 8 månader. Sedan igen 2002 då 7 månader. Sen
klarade jag mig fram till 2004 - då the BIG BANG kom.
Jag hade kört mig själv totalt i botten på alla plan som fanns.

Nu äter jag medicin bla. för panikångesten. den hjälper även om
den inte tar bort allt. Jag har perioder då det funkar bättre och
perioder då jag knappt tar mig utanför dörren. Det är skit jobbigt -
för jag kan inte själv förstå problemet.
Vissa dagar är det " inga problem" alls, andra dagar klarar jag inte
ens av att gå till kiosken eller ut med soporna.
Det är svårt att själv förstå - och ännu svårare för dem runtomkring.

Jag kan inte alltid planera - för jag vet inte OM jag pallar
" Tisdag nästa vecka ". Vet inte hur jag mår då.OM jag tar mig ut,
eller hur stor paniken är. Hela detta året har varit en mardröm vg.
panikångesten. Men jag JOBBAR på den , som attans !
SKA klara av att leva med den. Det SKA jag . men just nubehöver
jag verktug till HUR jag ska klara av det.

för några veckor sedan tog jag ett steg i en utmanning
mot min panikångest.
jag har ej åkt tåg eller buss på snart 3 år.. i know
its very bad. bil har jag lärt mig klara men dock ej några
längre sträcker. men jag har skaffat pojkvän i karlstad.
54 mil från mig. så bestämmde jag mig för att åka med
honom hem en helg då han varit här.
första milen var ren plåga, var nära att jag bad han
vända om och köra hem mig.
jag kände hur panikångesten bubblade under yttan
och hotade att explodera.
men jag ville så gärna dit han bodde, se hur hans liv va där
och även träffa en vän som jag brevat med i par år
men aldrig träffat.
jag blev omsom knäppt tyst och omsom snacka jag värre
än en galning. Men min kille vet om att jag lider av
panik skiten. han e utbildad inom det området och har
jobbat med ktb och på behandlings hem. så han vet hur
han ska hantera det.
det e föresten han som kan svara på era frågor som jag
ev inte kan.
Kan ni fatta jag klara hela vägen upp te karlstad.
tom hände värsta grejen på g upp. utanför jönköping så
paja bilen. vi fick sitta mitt på motervägen i nära 2 timmar
och vänta på bärgnings bilen. sen 3 timmars väntan i jönköping
på att killens kompis kom och hämta oss.
inte ens då bilen paja fick jag panik skiten.
jag har verkligen kommit en lååååång bit på vägen. men damn
vad jag fått kämpa och gudarna ska veta att det inte varit
lätt, ett rent helvete. Men jag har inom mig bestämmt att
jag ska fan bli fri från detta.
nästa steg e att våga åka buss och sen våga åka tåg och sist
men inte minst våga åka flyg igen.
håll tummarna

DETTA ÄR AMANDAS HISTORIA OM SIN PANIKÅNGEST

jag vet inte hur ja ska kunna återberätta allt, jag har försökt skriva ner
allt, men de går inte helt enkelt. Inte de med mitt ex. De de var en
extrem jobbig period på Psykakuten bl.a.
De var läkaren där som berättade hur vi skulle hantera situationer
som den.
Eftersom jag lyssna och var med så förstog jag att de enkla var att
lugna ner min dåvarande kille.
Nästa panikatack var ännu värre och de var då mitt ex började
skada sig själv, utn att veta om de själv då han inte var medveten
om vad som hände.
Jag tog tag i han, skrek och grät och fick han lugnare, och berättade
som de var.. "du har en panikatack. vi måste in till Psyk om du fortsätter."
Efter ngn timma hade han lugnat sig.
Men ca 6 timmar av dan var som bortraderat från hans minne.
Man förstår då hur illa de var.
Vi slapp åka in till psyk, men fick en tid hos en läkare och psykolog.
Med mediciner blev de bättre, men inte för vårt förhållande då man
ändras en del, kärleken från hans sida började avta och som
biverkning så försvann även sexlusten. De blev som panik från hans
sida på ett annat sätt, ett mer kontrolerat.
I måndags gjorde han slut med mig, då mina känslor är enorma så
var de bara för mig att inse att de inte gick att rädda.
ca 1 vecka innan ville han ta en paus.

Jag fick panikatacker under pausen, jag viste att min älskade försvann,
min bästa vän, och mina bästa vänner som är hans "igentligen" i all
panik så insåg jag, nej detta går inte att rädda.
3 år var som borta, 3 underbara år.

De jag gjorde då var att jag faktikt skapade en blogg, en privat sådan,
som ingen annan än mig har sätt.
skrev dag för dag, tog kontrol, satte upp en lista att göra.
efter att de var slut så sluta jag faktiskt skriva i den, såg ingen idé att
må dåligt mer. Vi skildes som vänner, och jag skrev inge mer.
jag pratade med en kompis, dan efter gick vi en nattlig promenad och
prata om grejer, allt var lungt, de var som om ja kommit över han
redan.. insåg att en gammal vänn till mig var inne på Facebook och
vi börja prata, och insåg att båda mådde dåligt.
Nästa vecka ska vi ses och ta en öl tsm och prata en massa..
jag började söka jobb och leta hus DIREKT efter allt hände.
Och allt känns som om de kasnke löser sig.

Att allt löser sig och att ha den känslan är som om att all panik flygit
ur mig.
Borta med vinden med ett par enstaka sömnlösa nätter med onda
tankar..

att allt löste sig är ett under, kasnke behövde jag bara flytta från
landet där jobb inte var möjligt och jobba med mitt egna?
Nu konsenterar jag mig på mitt framtida företag www.asp-design.se
samt köprkort/bil och hus.

När jag har allt de.
kommer jag må super, de vet jag.
hade de inte vart för psykläkarens ord hadde jag nog inte funnits
här idag.

Detta är bara en del från vad jag upplevt och har panikångest ifrån,
har även problem med min pappa då han valde sin tjej före mig
och min lillebror för tre år osv.

Du fick rätt mkt nu.. väldigt luddigt allt med må jag tro. ;)

KAN DEE E EN AV VÅRA STOR BLOGGARE MED CA
33 000 UNIKA BESÖKARE VARJE DAG. EN MYCKET
TALANGFULL KONSTNÄRINNA MED EN MODERN HIP
HOP MANGA LOOK STIL...MAN KAN INTE LÅTA BLI
ATT BLI FÖRÄLSKAD I HENNES BILDER... MEN HON
HAR TYVÄRR OXÅ RÅKAT UT FÖR PANIKÅNGEST.
HÄR HENNES BERÄTTELSE.
NI KAN GÅ IN PÅ HENNES BLOGG:
WWW.KANDEEDRAWINGS.BLOGG.SE

"Panikångest kan drabba vem som helst, när som helst
och till synes helt utan någon förvarning. Första attacken
kanske kommer då du sitter i lugn och ro hemma i
vardagsrumssoffan och läser, tittar på TV, umgås med
vänner, kopplar av och har det skönt. Helt plötsligt får
du en känsla av fruktan att inte få luft. Du får
hjärtklappning, smärtor i bröstet, kvävningskänslor,
yrsel och ostadighetskänsla.


Du kanske tycker att du ska svimma, känner stickningar
i händer och fötter, svettas darrar eller skakar. Du blir
alldeles kall eller varm och tror att du drabbats av något
allvarligt. Du tror att du ska dö, håller på att bli tokig eller
att du kommer att göra något obehärskat under attacken.


Det är inget livshotande som har hänt dig trots den fruktan
och de fysiska reaktioner du upplevt under attacken.
Ditt psyke har bara överreagerat på en fysisk reaktion
i din kropp.


Du blir rädd att åter få en panikattack, går ständigt och
spänner dig, reagerar med "katastroftänkande" på
minsta lilla fysiska överaktivitet som kan förekomma
i din kropp"


Anledningen till att jag inte har bloggat något i dag är
just för att det ovan hände i natt. Det blev ambulans
och och akuten. Och jag skäms. Idag har det varit jobbigt,
men jag mår bättre och fick åka hem samma natt. Har
haft lite svårt att andas och hjärtklappningar i några
veckor nu. Vet inte när jag kommer blogga nästa gång.

Nu tänkte jag som håller i denna bloggen berätta
min historia. hur min panikångest kom...

jag bodde i oslo med min polska kille michal och
hade precis fått reda på att jag var gravid. lyckan
var total för oss båda. vi bestämde att flytta tebax
till sverige.. jag och 2 av mina vänner åkte upp te
oslo för att ta hemma alla saker. michal va kvar i
sverige för att fixa me nya stället.
jag och mina 2 vänner går te ett cafe för att köpa
lite fika och in kommer 3 poliser och haffar oss
och jag fattar inget. vi får åka till häktet och jag
fattar fortfarande inget. mina vänner blir släppta men
inte jag. det ända jag får veta e att jag e misstänkt
för förvaring av narkotika med min kille.
WHAT tänker jag. jag hatar droger och michal håller
ej på med sånt..
jag blir inslängd i en cell, tvyngen att ta av mig helt
naken inför en polis...sen på med kläderna in i en
ny cell och där får jag sitta i 3 helvetes dygn utan
mer förklaring eller snack med någon annan.
det var där helvetet börja. jag åt inget på dom 3
dagarna jag bara drack lite mjölk.
jag bara låg på en tun gul äcklig madrass och bara
grätt och var totalt apatisk. fatta inte vad som hände.
varför e jag inlåst. jag har inget gjort ju.
man låser väl bara in skyldig människor.
jag tappa helt tids uppfattning och mitt egen värde
och hela min värld rasa ihop och lika så jag.
dygn 3 kom en polis in och tog mig på förhör.
där fick jag sitta i en halv dag och de fråga mig saker
jag inte hade en susning om. till slut fatta de att jag var
oskyldig och inte hade med skiten att göra. de kör
mig te bussen. då har jag endast byxor och t-shirt på
mig och luktar svin äckligt. ej duschat på 3 dar eller
byt kläder. 9 timmar satt jag på en buss för att komma
hem till sverige.
kunde se mig själv sitta där men jag var nån annanstans.
kom hem.
killen åkte in i buren i 2 år i oslo.
jag gick hela graviditeten själv. födde sonen själv. och
kämpa som ett ass med panikångesten hela tiden och
då jag trodde jag hade fått kontroll va poliserna och
advokater och allt annat myndighets liknande där och
fick mig att falla tebax med diverse krav och dumma
ideer och förslag.
kunde inte i heller mediniceras för jag var gravid. då
min son var född börja jag med medicin.
zoloft men blev helt galet sjuk av det. inte bättre alltså.
gick regelbundet hos psykolog. åkte en gång in akut på
psysk. men den historian tar jag en annan gång.
den e inte vacker och det värsta jag varit med om.
killen kom hem juli 2007 då var sonen 1 1/2 år och
träffa sin pappa för första gången i sitt liv. jag hade
troget väntat på michal i sverige. i love him.
han flytta in och min panikångest försvann.
17 mars 2008 bestämmde vi oss för att separeras.
vi bråka för mycket. inte så att känslorna försvann
utan vi kom helt enkelt ej överrens. då kom panik
skiten tebax med hög varv. en kill kompis var då och
tog hand om mig i 3 dygn. jag låg som ett koli i sängen
och var vit som ett lik. det e en historia för sig det med.
men vi fortsatte att träffas. på sommaren 2008 blir jag
gravid med michals barn men vi beslutar för abort.
då kommer klart panik skiten tebax igen. men sen lyckas
jag få bra kontroll över den. får jobb och mer rutin på livet.
känns kanon. jag och michal avslutar helt i nov 2008.
sen i jan 2009 ringer han mig 12 på natten och säger att
han ska gifta sig med en tjej han träffat i 2 månader.
jag blir förkrossad och pang panikskiten tebax.
men det går snabbare över för jag har lärt mig bättre nu
att kontrollera den.
27 feb händer det som inte får hända.
kl 18 ringer 2 poliser på min dörr och säger de värsta orden
jag någonsin hört.
- vi beklagar men michal dog i en bil olycka idag kl 14.30
jag svimmar och allt blir svart.
sen följde ett par veckor jag knappt minns. var begravning
minnes stund, advokater, psykologer, barn psykologer osv.
men jag klara det. jag var den som tog hand om ALLT.
och utan panikångest.....
jag e galet stolt över mig själv för det...
bara hoppas på det bästa att det håller i sig..
you never know.

Ja du har helt rätt jag har varit med om en
panikångest och bara en i hela mitt liv, det
vill jag verkligen inte uppleva igen. Kunde
inte andas och låg på golvet och kippade
efter luft, har inte mkt minne varför jag fick
den men jag kommer ihåg själva händelsen,
ja jag har haft många svåra stunder i mitt liv
eller den mesta delen har varit svår men nu
dom senaste 3 åren så har jag blivit lycklig och
starkare. Tagit tag i mitt liv och kämpar med
studierna.
Så ja det kan finnas viss sorgsenhet i mina
ögon men det är "spöken från förr" som syns.

ps När jag hade panikångesten så låg jag på
golvet i en dörröppning och mamma fick lov
att hjälpa mig komma ur den. jag var vid
det tillfället bara 17 år.