Nu tänkte jag som håller i denna bloggen berätta
min historia. hur min panikångest kom...

jag bodde i oslo med min polska kille michal och
hade precis fått reda på att jag var gravid. lyckan
var total för oss båda. vi bestämde att flytta tebax
till sverige.. jag och 2 av mina vänner åkte upp te
oslo för att ta hemma alla saker. michal va kvar i
sverige för att fixa me nya stället.
jag och mina 2 vänner går te ett cafe för att köpa
lite fika och in kommer 3 poliser och haffar oss
och jag fattar inget. vi får åka till häktet och jag
fattar fortfarande inget. mina vänner blir släppta men
inte jag. det ända jag får veta e att jag e misstänkt
för förvaring av narkotika med min kille.
WHAT tänker jag. jag hatar droger och michal håller
ej på med sånt..
jag blir inslängd i en cell, tvyngen att ta av mig helt
naken inför en polis...sen på med kläderna in i en
ny cell och där får jag sitta i 3 helvetes dygn utan
mer förklaring eller snack med någon annan.
det var där helvetet börja. jag åt inget på dom 3
dagarna jag bara drack lite mjölk.
jag bara låg på en tun gul äcklig madrass och bara
grätt och var totalt apatisk. fatta inte vad som hände.
varför e jag inlåst. jag har inget gjort ju.
man låser väl bara in skyldig människor.
jag tappa helt tids uppfattning och mitt egen värde
och hela min värld rasa ihop och lika så jag.
dygn 3 kom en polis in och tog mig på förhör.
där fick jag sitta i en halv dag och de fråga mig saker
jag inte hade en susning om. till slut fatta de att jag var
oskyldig och inte hade med skiten att göra. de kör
mig te bussen. då har jag endast byxor och t-shirt på
mig och luktar svin äckligt. ej duschat på 3 dar eller
byt kläder. 9 timmar satt jag på en buss för att komma
hem till sverige.
kunde se mig själv sitta där men jag var nån annanstans.
kom hem.
killen åkte in i buren i 2 år i oslo.
jag gick hela graviditeten själv. födde sonen själv. och
kämpa som ett ass med panikångesten hela tiden och
då jag trodde jag hade fått kontroll va poliserna och
advokater och allt annat myndighets liknande där och
fick mig att falla tebax med diverse krav och dumma
ideer och förslag.
kunde inte i heller mediniceras för jag var gravid. då
min son var född börja jag med medicin.
zoloft men blev helt galet sjuk av det. inte bättre alltså.
gick regelbundet hos psykolog. åkte en gång in akut på
psysk. men den historian tar jag en annan gång.
den e inte vacker och det värsta jag varit med om.
killen kom hem juli 2007 då var sonen 1 1/2 år och
träffa sin pappa för första gången i sitt liv. jag hade
troget väntat på michal i sverige. i love him.
han flytta in och min panikångest försvann.
17 mars 2008 bestämmde vi oss för att separeras.
vi bråka för mycket. inte så att känslorna försvann
utan vi kom helt enkelt ej överrens. då kom panik
skiten tebax med hög varv. en kill kompis var då och
tog hand om mig i 3 dygn. jag låg som ett koli i sängen
och var vit som ett lik. det e en historia för sig det med.
men vi fortsatte att träffas. på sommaren 2008 blir jag
gravid med michals barn men vi beslutar för abort.
då kommer klart panik skiten tebax igen. men sen lyckas
jag få bra kontroll över den. får jobb och mer rutin på livet.
känns kanon. jag och michal avslutar helt i nov 2008.
sen i jan 2009 ringer han mig 12 på natten och säger att
han ska gifta sig med en tjej han träffat i 2 månader.
jag blir förkrossad och pang panikskiten tebax.
men det går snabbare över för jag har lärt mig bättre nu
att kontrollera den.
27 feb händer det som inte får hända.
kl 18 ringer 2 poliser på min dörr och säger de värsta orden
jag någonsin hört.
- vi beklagar men michal dog i en bil olycka idag kl 14.30
jag svimmar och allt blir svart.
sen följde ett par veckor jag knappt minns. var begravning
minnes stund, advokater, psykologer, barn psykologer osv.
men jag klara det. jag var den som tog hand om ALLT.
och utan panikångest.....
jag e galet stolt över mig själv för det...
bara hoppas på det bästa att det håller i sig..
you never know.