jag var hos min jobb coach idag, hon är även en
typ psykolog och har jobbat med många panik-
ångest pasienter osv.
vi pratade en hel del idag ang att min PÅ hade
kommit tebax.. hon satte sig framför mig och
fråga mig en massa och i mellanåt kände jag hur
hon börja peta runder på min hand..
fan va skumt tyckte jag, men jag känner oerhört
förtroende för henne så la ej så stor vikt vid det.
efter 1 timmes snackande och tryckande kände
jag till slut ett lycko rus då hon tryckte på den
punkt på min hand som jag makerat på bilden ovan.
den punkten e min glädje punkt.
då jag känner av PÅ ska jag trycka lätt där.
kan knappt tro det men det funkar verkligen.
hon sa att kroppen har ett eget reaktions system
som kan ta över hjärnans tänkande. så jag har
min fokus på känslan i stället för tanken. och då
rättar sig hjärnan efter kroppens lyckorus och
man känner ej av PÅ.. fan va gött.
jag ska börja spara så jag kan gå på hypnos
hos henne..max 5 g behöver man gå bara.
kostar dock 600 kr per timme, så e inte billigt
men det e billigt som fan om man blir fri från
det.. det e det värt..

vad tror ni om hypnos effekt på kroppen och
the mind?

Mitt namn är Noomi och jag är en 36 årig 3 barns mamma. Jag har
lidit av panikattacker från och till sedan 2000 Texten är från en bok
jag skrivit under min kanm!

”För ett par år sedan när jag födde min mellerst son blev jag riktigt
"sjuk" pga många olika faktorer i mitt liv och fick Panikattacer. NEJ,
det är inte vad du tror!!!! Varför dömmer folk så snart de hör något
de inte förstår?! Panikattacker är inte en psykisk sjukdom, det är
en fysiskt reaktion hos kroppen pga stress mm.
I alla fall, när jag blev frisk igen började jag skriva en bok om just
denna livserfarenhet då det fanns allt för lite material för alla de som
råkade ut för detta och som kände sig som den mest ensamaste i världen.
År 2000 så var det ett ämne som ingen viste så mycket om och ett
ämne som ingen talade högt om. Man ville ju inte bli tagen som
psykiskt sjuk något som många människor både då och nu tror att
Panikattacker är. Vill upplysa er alla att Panikattaker är ett tillstånd
där hjärnan pumpar ut allt för mycket adrenalin och skapar total kaos
hos dem som drabbas. Hör allt fler männiksor som pratar om hur
dåligt de mår och allt fler som råkar ut för just panikattacker, jag
ger er alla Här ett smakprov av boken utifrån en drabbads tankar!
Sist men inte minst: Va rädd om din kropp innan den kapitulerar!

DÖDENS VÄNTRUM

Sitter i en väntsal, min ångest växer och panikattackerna tar
överhand återigen. Jag har alltid varit stark, alltid klarat alla de
mål som jag har satt upp för mig själv. Alla de hinder som jag
mött på min väg har jag alltid löst och klarat galant, men denna
känsla är ny. Allt det onda, det tråkiga som har hänt i mitt liv
har jag lagt bakom mig, åtminstone trodde jag det. Jag har bara
vandrat vidare så många gånger utan att klara upp den smärta
som jag känt inuti. Jag har aldrig sett tillbaka och inte löst det
knutar som bundit mitt hjärta. Kanske är det därför jag fallit,
kanske har min styrka varit min svaghet, vad det än beror på är
det här för att stanna.

Ser mig runt omkring, ser bara elände och oro. Alla de människor
som sitter här med mig är här av en anledning. Kanske känner de
som jag, luften tar slut, hjärtat bankar, allt gungar och det kryper
som myror i min kropp. Döden ligger nära! Kan inte hejda mig, kan
inte tala till mig själv i en lugn ton som förklarar för mig själv att allt
kommer att bli bra så länge jag bara tror på det själv. Känslan är
för stark, för envis för att släppa taget adrenalinet pumpar för fullt
ut ur min hjärna och jag faller in i min dvala igen.

Jag kämpar för att inte falla djupare, jag talar med mig själv, jag
andas så gott jag kan, men ingenting hjälper. Gode gud, hjälp mig
andas, hjälp mig att finna trygghet och ro och inte förvärra mina
attacker genom att oroa mig. Alla förändringar i mitt liv innebär en
svaghet, jag vet att förändring kan leda till katastrof i mig själv, i
mitt bo av lugn. Tryggheten seglar iväg, osäkerhet och rädsla tar
över och jag är ensam än en gång i mitt mörker. Gode gud, hjälp
mig, jag faller, jag dör. Känslan som överrumplar mig går inte att
beskriva, den svaghet som infinner sig går inte att ta på. Allt är
bara mörker, oro och förtvivlan. Ser mig om, ser för första gången
i mitt liv de människor som döljer sig bakom den hårda ytan som
de själva byggt upp. Jag lider med dem, och jag är nu den som
gråter med dem.

Har du någonsin suttit i dödens väntrum? Har du någonsin känt hur
din själ lämnar din kropp och hur ditt förnuft kidnappas av rädsla?
Jag hade aldrig trott på dig om du hade sagt till mig för några år
sedan att jag skulle hamna här, där jag är idag. Jag hade skrattat
åt dig och sagt,
– Inte jag, jag är för stark och för egen för att hamna i en sådan
situation. Jag har allt att leva för och jag är en kämpe.

Ja livet är bra underligt, allt jag trodde att jag var, och allt det jag
alltid kämpat för är som bortblåst nu. Det enda som håller mig
vid liv är viljan att klara av att andas och ta mig igenom timmarna
som går. Och för varje minut som passerar är jag tacksam för livet.

I detta mörker finner man ingen väg mot ljus. Oavsett hur realistiskt
du än må vara så när nattsvarta ångest infinner sig så försvinner
allt sunt förnuft. Oavsett om jag Vet att min känsla bara är en
fantasi av fara som pumpar ut adrenalin i min kropp och som får
mitt huvud att rusa med millijoner tankar av död, mörker, ångest,
oro, vad som kan hända, vad jag skulle kunna tänka mig att göra
. Så finns inte min realism just då när jag väl hamnar i mitt mörker.
Mörkaste tanken som sprider sig i min kropp är den om hur jag en
godhjärtad människa som skulle kunna offra mitt liv för mina barn
är om jag skulle kunna skada dom i detta tillstånd. Jag vet att det
inte kommer att hända, jag är både beläst och informerad. Men
tanken finns där ändock och den får mig att kippa efter andan så
mycket mer. En annan tanke är om jag skulle kunna skada mig
själv när mörkret tar över min värld. Även denna tanken skulle jag
i normalt tillstånd aldrig ens tänka mig att fundera över. Jag är en
stark person, någon som älskar livet och någon som har allt att
leva för. Aldrig i min vildaste fantasi skulle jag kunna tänka mig
att jag någonsin skulle kunna få sådana tankar.

Tankarna är inte realistiska de är bara ett påfund i mitt allt för
överansträngda huvud just då paniken kommer, detta vet jag
fast ändå just i det ögonblicket attackerna sprider sig finner jag
ingen balans att tänka positivt eller realistiskt. Det är som en
låtsasvärld, en värld som man bestiger in i för en kort stund för att
möta sin egna största rädsla för att sedan helt plötsligt ge sig av
ifrån den för att få en reflektion över hur man egentligen fungerar
som människa. Jag skulle inte ens önska min värsta ovän denna
sjukdom eller tillstånd som jag väljer att kalla det för. Jag vill inte
påstå att jag är sjuk, jag vill bara påstå att jag hamnar i ett tillstånd
då jag överanstränger min kropp. ”

mvh

Noomi

för ca 3 veckor sen kom min PÅ tebax. inget
alls vidare kul. kändes hopplöst eftersom jag
hade kommit så långt i mitt kämpande mot
det.. hade fått tebax en styrka te ett normalt
levene och mående. men det kraschade.
det pga 2 omständigheter

*kom på att mannen jag var ihop med och
skulle bli sambo och förlova mig med hade
varit otrogen med flertal kvinnor

* hittade min lillasyster på sitt köksgolv.
hon hade försökt ta livet av sig.

Detta utlöste min PÅ igen.. tur som var va min
9 åriga son hos sin pappa och min 4 åriga son
hos sina farföräldrar i polen.

jag bestämde mig att jag inte tänker låta PÅ
vinna över mig. jag har vunnit över den 2
gånger och skulle banne mig vinna över den
en 3 g.

fanns en mening som jag upprepade för mig
själv hela tiden som jag kommit på och den
har hjälpt mig extremt mycket.
kanske den kan hjälpa er oxå.

PANIKÅNGEST DÖR JAG INTE AV, DET E
BARA EN JÄVLA EXTREMT ILLAMÅENDE
KÄNSLA....