var idag på mitt första jobb coach möte med
en helt underbar människa.
agnetha heter hon och damn vilken dam.
hon lyfte mig verkligen på bara den timmmen
vi snacka.
hon e så fantastiskt smart och intilligent. hon e
inte bara jobb coach utan e utbildad inom
psykologi och har haft pasienter som har eller
har haft panikångest så hon kändes så rätt för
mig.
alltid lättare att jobba med någon som har förståellse
för ens psykiska tillstånd som inte dömer en.
hon håller på med hypnos osv oxå..
jag ska ragga upp hennes hemsida och lägga
ut en länk till den här,
hon e toppen.. verkligen toppen

OWLENE´S BERÄTTELSE
1 barns mamma i början av 30 år.......

Jag minns min panikångest redan från jag var ca 10 år. PANIKEN när
jag var tvungen att gå och handla åt mamma.
"Tio kronor till mjölk " , jag räknade de där pengarna, VISSTE det var
tio men räknade dem om och om igen.
TÄNK om jag skulle lämna fram FEL pengar i kassan . Å vad hemskt
,gud vad pinsamt, kan kommer dö !
Så den fanns där redan då.
Sen på gymnasietiden växte den sig allt starkare.

Det obehag eller den " lilla ångest" jag kännt från början var inget
mot det som blev då.
Jag kunde tuppa av , börja spy, det bara svartnade och prickade sig
för ögonen, jag blev kall svettig, ljudet runtomkring mig föll liksom
bort blev bara mummel på lång håll.
Minns en gång inne på H&M, var där med en kompis, hade ångest
redan då - för stora folkmassor undviker jag.
Sen gick min panikångest lite i perioder.
Men denna gången på H&M så var jag där med Steffie. Vi mötte Linda
och Caroline från min klass.Två tjejer som inte gillade mig.
( Det är en annan historia , har varit mobbad också )
Men mötte dem där inne , vi stod och pratade . jag kände redan när
de kom fram ; " UT JAG MÅSTE UT !!!!"
men stod kvar av artighet och pratade , då kom det . Det bara vällde
över mig, jag trillade ihop, rev ner hyllor, kräktes, svimmade.
Minns att jag vaknade till på en bänk utanför affären.
FY FAN så pinsamt.
Efter detta så vet jag ju ATT jag kan reagera så starkt, min kurator
sa till mig
" du kommer inte dö, du kommer inte spy, du kommer inte svimma
- det är bara KÄNSLAN av det , tanken på ATT du ska göra det som
skrämmer dig "
MY ASS !
Jag gjorde det.

Har alltid kännt obehag av att tex. stå i kö, gå på torge där det är
mycket folk, gå i vissa affärer, åka buss / tåg.
Sånna saker. undviker det helst helt och hållet , men i perioder och
när jag vekligen MÅSTE då gör jag det ju
Jag vet att jag kan och att jag kan lugna ner mig nuförtiden , ANDAS ,
räkna och tänka att det är inte farligt.

Det blev bättre när jag fick barn. Då hade jag på någotvis, barnvagnen
att hålla i, sen sonens hand. Jag hade honom att fokusera på så lite
av " jag " försvann.
Samma sak om jag går med en hund. Det är som om bara jag inte är
ensam.
Men även när jag har sällskap har ju detta hänt.

Jag har varit i tre mindre bra förhållanden, det första när jag var 16-ca
20. Det andra 20 och en massa år med hit och dit hoppande. Helt slut
tog det 2003. Min sons far. Han var alkoholist och misshandlade mig
både fysiskt och psykiskt. den fysiska
misshandeln är så mycket lättare att ta, den syns , man kan visa upp
den , ta på den. men allt det psykiska. han total förstörde mig ! Krossade
hela mitt "jag" . HANS SYN på mig blev min syn - och den var inte snäll.
Levde så i många år. Panikångesten vart ju så klart värre. Men jag
tvingade mig till saker, hade ju sonen att ta hand om. När sonen var
tre månader stod jag inte ut längre utan flyttade ifrån honom. Men
vårt förhållande fortsatte i en ond karusell - på och av , av och på.
Sedan träffade jag nästa kille. Han var värre än den andra - han slog
inte men total kontrollerade mig, allt från vad jag hade på mig,
sminkade mig, såg ut i håret, åt osv osv osv. Allt skulle vara så som
han sa.
Då började jag göra illa mig själv.
Panikångesten fick kompisar.... bla. självskadebeteende. Vilket lett
till ÅR av tid jag inte vill räkna till mitt liv.
Jag har mått för dåligt.

Jag fick hjälp av något som heter DBT , dialektisk beteende terapi
och det har hjälpt mig OTROLIGT MYCKET. Mer än bara KBT.
Jag fick efter alla år som " självskade tjej" äntligen komma på
behandlingshem 2007. Har sedan dess varit skadefri förutom två
tillfällen.
Jag har jobbat jobbat jobbat - och JOBBAR. Med mig själv.
är långtids " sjukskriven" numera tillfällig pensionär. har varit det
i många år.
Började plugga på universitetet 2003 - då tog panikångesten över
- dels allt folk på universitetet sen hur jag hade det hemma,
mitt förhålalnde. Så det tog ca ett år, sen krashade jag totalt.
Har varit sjukskriven i perioder innan. Första gången för depression.
det var 2000, då 8 månader. Sedan igen 2002 då 7 månader. Sen
klarade jag mig fram till 2004 - då the BIG BANG kom.
Jag hade kört mig själv totalt i botten på alla plan som fanns.

Nu äter jag medicin bla. för panikångesten. den hjälper även om
den inte tar bort allt. Jag har perioder då det funkar bättre och
perioder då jag knappt tar mig utanför dörren. Det är skit jobbigt -
för jag kan inte själv förstå problemet.
Vissa dagar är det " inga problem" alls, andra dagar klarar jag inte
ens av att gå till kiosken eller ut med soporna.
Det är svårt att själv förstå - och ännu svårare för dem runtomkring.

Jag kan inte alltid planera - för jag vet inte OM jag pallar
" Tisdag nästa vecka ". Vet inte hur jag mår då.OM jag tar mig ut,
eller hur stor paniken är. Hela detta året har varit en mardröm vg.
panikångesten. Men jag JOBBAR på den , som attans !
SKA klara av att leva med den. Det SKA jag . men just nubehöver
jag verktug till HUR jag ska klara av det.

för några veckor sedan tog jag ett steg i en utmanning
mot min panikångest.
jag har ej åkt tåg eller buss på snart 3 år.. i know
its very bad. bil har jag lärt mig klara men dock ej några
längre sträcker. men jag har skaffat pojkvän i karlstad.
54 mil från mig. så bestämmde jag mig för att åka med
honom hem en helg då han varit här.
första milen var ren plåga, var nära att jag bad han
vända om och köra hem mig.
jag kände hur panikångesten bubblade under yttan
och hotade att explodera.
men jag ville så gärna dit han bodde, se hur hans liv va där
och även träffa en vän som jag brevat med i par år
men aldrig träffat.
jag blev omsom knäppt tyst och omsom snacka jag värre
än en galning. Men min kille vet om att jag lider av
panik skiten. han e utbildad inom det området och har
jobbat med ktb och på behandlings hem. så han vet hur
han ska hantera det.
det e föresten han som kan svara på era frågor som jag
ev inte kan.
Kan ni fatta jag klara hela vägen upp te karlstad.
tom hände värsta grejen på g upp. utanför jönköping så
paja bilen. vi fick sitta mitt på motervägen i nära 2 timmar
och vänta på bärgnings bilen. sen 3 timmars väntan i jönköping
på att killens kompis kom och hämta oss.
inte ens då bilen paja fick jag panik skiten.
jag har verkligen kommit en lååååång bit på vägen. men damn
vad jag fått kämpa och gudarna ska veta att det inte varit
lätt, ett rent helvete. Men jag har inom mig bestämmt att
jag ska fan bli fri från detta.
nästa steg e att våga åka buss och sen våga åka tåg och sist
men inte minst våga åka flyg igen.
håll tummarna